Hem   Presentation   Besiktning/Värdering   Föredrag   Studiecirklar/Kurser   Dokumentation Webbshop
Glashistoria   Svenska glasformgivare   Studioglashyttor   Glasteknik   Glaslitteratur   Utställningar   Glasfrågor   Glasblogg   WebbutställningKontakt

Glasets historia i Sverige i korthet, sidan är under uppbyggnad                                                                        Klicka på bilden
Cistercienserklosterna i Alvastra, Nydala och Varnhem vi slutet av 1100-talet. Lödöse kloster,
Gotländska kyrkor och Vadstena kloster under 1200-1300-talen

Det var kyrkan som dominerade samhället. Detta återspeglades i de stora kyrko- och klosterbyggnationerna. Kyrkorna behövde ljus och värme. Under 1100-talet började man tillverka planglas vid dessa byggnationer och man gjorde
särskilda hyttor för denna tillverkning i anslutning till byggnaderna. Spår av sådan finns vid bl a vid Lödöseklostret från 1200-talet. Samma sak gäller även vid kyrkor som växte upp på Gotland under 1300-talet. Det var kyrkans män som förde in glaset till Sverige, vilka också hade en sträng hållning till hålglas av alla de slag. Dessa sågs som symboler för lyx, synd och flärd.


Stockholm vid 1500-talets mitt, Andrea Niquedo ca 1555-1565
Vid mitten av 1500-talet finns det belägg för en hytta i Stockholm. De två gesällerna var av italiensk och spanskt
ursprung. De kom av en slump via Danzig till Stockholm och där startade de upp en hytta. Finns inga kända föremål av deras produktion.


Nyköping 1581-1590 och Hertig Carls hytta 1583-1640
Under slutet av 1500-talet anlades sju hyttor och av dessa låg fem vid Mälardalen. Grundarna till dessa var hov och högadeln. Livslängden var i de flesta fallen ganska så begränsad. Arbetskraften kom främst från Tyskland. Det var äventyrslystna gesäller som sökte sig till andra länder.
Produktionen var nog mångsidig men troligen så upptog planglas en stor del då fönster hade börjat monteras i profana byggnader.
Metoden vid planglastillverkningen var vid den tiden efter ”månglasmetoden”.

Trestenhult 1628-1631, Midnings-bråte 1631-1634, Kungsholm 1688-1815
Det anlades sexton nya hyttor under 1600-talet och även dessa var med anknytning till hov och högadeln. De flesta av dessa var inom Mälardalen. Deras produktion var ganska så enkel men också mångsidig. Bland dessa finns
Kungsholms glasbruk som hade en tillverkning av graverat glas som kunde jämföras med kontinentens.

I södra Småland byggdes det fyra hyttor och vid den tiden växte det fram de första järnbruken. För de småländska
bruken fanns det inte den marknaden som behövdes och samtliga släcktes efter en kort tid.


Glas en lyxvara under 1500- och 1600-talen
Den marknad som fanns för hyttorna var koncentrerad till huvudstaden. Några transporter var inte aktuellt då glaset var bräckligt och det fanns inte nån utvecklad infrastruktur. I andra delar av landet var kunderna få och dessa bodde långt
ifrån varandra. Lokaliseringen av marknaden var till största delen lokaliserad till hov och högadel i Mälardalen. Men även i de södra delarna i landet fick Skåne sin hytta Henrikstorp 1693-1762.


Under 1700-talets början så stod nyetableringen helt stilla p g a stora krig inom de nordiska länderna
Men från 1736 tändes det 14 nya ugnar. Lokaliseringen förändrades och det blir mer utspritt i landet. Inriktningen ändrades till att bli en mer lokal och regional marknad där städerna växte fram. Andra samhällsgrupper blir användare
av glaset. Planglas, emballageglas och hålglas hittade nya kunder bland lågadeln, ämbetsmän, köpmän och förmögna bönder. Graveringen blev högsta mode. Glaset blir mer använt av fler i samhället inom nya områden både till vardags
och festliga sammanhang.

Flera nya hyttor grundas och ett par av dem finns än idag kvar och är verksamma som Limmared 1740- och Kosta 1742-.


Inträdet till 1800-talet blev en ny tid och man effektiviserade de gamla arbetsmetoderna
Under de senaste århundradena så hade man byggt upp en egen inhemsk arbetskraft. En efterfrågan på olika glasprodukter ökade. När pressglaset introducerades 1835 så blev det mer tillgängligt för en bredare del av befolkningen. De mer bemedlade samhällsklasserna skaffade sig mer statussymboler genom de blåsta slipade kristallglasen. Servisglasen med de överdådiga slipningarna visades fram i samband med middagar. Det var en hantverksmässig utveckling dock utan några konstnärliga formgivare.

En större koncentration av glasbruken förlades till östra Småland
Kosta glasbruk blev ett moderbruk och det fanns en önskan hos mästarna att ”bli sina egna”. I området fanns råvaror, yrkes- kunnande och arbetskraft. En stor efterfrågan på glas av alla de olika slagen gjorde detta möjligt.

Stockholmsutställningen 1897 blev starten för ett nytänkande inom glasbruken
De första konstnärerna får efter denna kontakt med glasindustrin och det är Kosta 1898 och Reijmyre som börjar framställa jugendglas i överfång. Under 1900-talets början så var det en mängd nyetableringar, många av dessa hade en kort livslängd. Det fanns riskvilligt kapital som också snabbt tog slut.

Orrefors blev det glasbruk som satsade stort med ett konstnärligt glas under första världskriget
De knöt flera duktiga hantverkare till sig som glasblåsaren Knut Bergqvist 1914 och glasmålare och etsare som Heinrich Wollmann och Fritz Blomqvist. Den konstnärliga prägeln fick formgivare som Simon Gate 1916 och Edward Hald 1917 utforma. Glasbruket vann stora framgångar ute i världen och främst då vid Parisutställningen 1925.
Den tekniska utvecklingen var av nytta och nya tekniker som Graalglaset blev en stor framgång för bruket, en teknik som skapades av Knut Bergqvist.

Baltiska Utställningen i Malmö 1914
Visades det åter upp nya föremål av överfångsglas och den slipade helkristallen. Jugendstilen hade förändrats något 
och blivit mer stram i sitt uttryck men den och den slipade kristallen med sina traditionsbundna skär var något som
fick stark kritik.
Ett av de många korta engagemangen inom glasindustrin stod Sigurd Lewerentz och Torsten Stubelius för som 
varit knutna till Färe glasbruk.



1914 startade Svenska Slöjdföreningen
En förmedlingsbyrå och det var Elsa Gullberg som kom att arbeta för att få konstnärer anställda som formgivare vid industrierna. Det var med dennes hjälp som Simon Gate och Edward Hald knöts till Orrefors och Edvin Ollers kom till Kosta.

Hemutställningen 1917 på Liljevalchs, ”Vackrare Vardags Vara”
Arrangerades av Svenska Slöjdföreningen och hade målsättningen att få fram vackra bruksföremål för arbetarklassen. Edvin Ollers glas från Kosta var de glas som skiljde sig mest från de slipade och gnistrande kristallglasen. Hans glas var färgat i grönt eller blått och hade luftblåsor i glasmassan utförda i en robust anda med påklippta detaljer. Orrefors konstnärer visade en enkel vardagsstil. Det var lätt grönskimmrande i sulfatglas som tillverkades vid dotterbruket Sandvik i Hovmantorp. Utställningen blev en utgångspunkt för det moderna svenska glaset.

Jubileumsutställningen 1923 i Göteborg
Kristallglasbruken hade engagerat flera nya konstnärer däribland Sten Branzell Reijmyre glasbruk. Både Kosta och
Eda representerades med nyheter som graverat konstglas. Det hade utlysts en tävlan om ”goda modeller och dekorer” och under utställningen visades resultatet fram. Orrefors formgivare Gate och Hald hade gjort modeller som de kallade
för ”Slottsglas” och dessa var blåsta av Knut Bergqvist samt det graverade glaset som rönte stora framgångar några år senare.

Världsutställningen i Paris 1925
Utställningen bidrog till att det svenska glaset fick en stor internationell framgång. Glaset hade framtoning av god 
klass och kunde väl jämföras med det internationella. Orrefors blev ett välkänt namn i världen. Det var främst det 
graverade glaset som fick störst uppmärksamhet. Det var barocka graverade dekorer av Simon Gate med 
nakna draperade kroppar och Edwards Halds mer impressionistiska stil som passade in. Orrefors hade under denna 
tid ett stort antal invandrade glasarbetare från europa som bidrog med sitt kunnande inom graveringen till framgången.

Bruksföremålen från dotterbruket Sandvik fick även det ett gillande med sitt bruntonade glas och var ett bra exempel
på en vacker vardagsvara.



Stockholmsutställningen 1930
Den kommande utställningen i Stockholm gav det nya tankar hur stilen skall förändras. Funktionalismen skulle få sitt genombrott. Föremålens funktion styrde formen och onödiga tillägg var inte önskvärda. Inslag med optikblåst slätt glas med en svart klack och mynningskant blev Simon Gates svar. Det var materialet som fick tala. Edward Hald visade fram tunga skålar med inlagda luftblåsor. Edvin Ollers visade fram parfymflaskor som tillverkades vid Limmareds glasbruk. Förpackningen hade fått en konstnärlig form. Eda glasbruk hade en stram stil och svagt tonade föremål som formgavs 
av Gerda Strömberg, liksom tunna glas med liggande optik.

KF var väldigt aktivt och hade vid Målerås glasbruk låtit deras arkitekter få stå för en väldigt avskalad smak och många gånger kommer man tänka på laboratorieglas när man ser dessa föramål av Erik och Tore Ahlsén, Georg Scherman, 
Olle Nyman flera.

Kosta glasbruk hade provat flera formgivare till glaset under 1920-talet bl a Ewald Dahlskog som blev en förnyare inom 
det tjocka slipade glaset med stiliserande växter och djur. Den rena klara kristallglasmassan gjorde att det kändes som en helhet.

Elis Bergh blev den som kom att ge bruket en stabil formgivare inom flera områden och då främst inom servisglasen. 
Han kom att skapa över 200 servisglasmodeller som både passade vardagslivet och den stora festen. Det blev även prydnadsglas med slipade facetter på alla håll och kanter. Glasbruket behövde hans kontinuitet under de 20-talet år 
han var vid bruket. Sven Erik Skawonius gör flera gästspel vid bruket och arbetade med tekniker som kombinerade 
matta och blanka ytor genom blästring och slipning.




1930-talet
Det var flera nya som kom till och Nils Landberg och Sven Palmqvist vid Orrefors glasbruk. Landberg fick sin storhetstid under 1950-talet med bland annat ”Tulpanglas”. Palmqvist blev engagerad 1936 och hade även han sin största framgång under 1950-talet med bl a ”Kraka”. Skulptören Edvin Öhrström var en av dem som utvecklade Arielglaset konstnärligt. 

Världsutställningen i New York 1939
Swedish Modern” hade blivit ett begrepp för svenskt konsthantverk. Glasbruken var väl representerades under denna utställning och Vicke Lindstand fick en framträdande roll med sin skulpurala Orreforsfontän vid entrén till Svenska Paviljongen. Flera av de svenska glasbruken var representerade vid utställningen som Åfors, Kosta, Orrefors och Strömbergshyttan. Arielglasen visades fram och väckte en stor uppmärksamhet vid utställningen.

H55 i Helsingborg
1950-talet var tiden då de flesta glasbruken knöt formgivare och konstnärer till sig. Konstindustri- och bostads-utställningen i Helsingborg 1955 var det som var ett tillfälle att visa upp sig. Till Gullaskrufs glasbruk kom Arthur Percy som fick ersätta Hugo Gehlin. Bengt Edenfalk började vid Skrufs glasbruk. Erik Höglund blev anställd 1953 på 
Boda glasbruk. Han kom att arbeta mer lekfullt med glaset och det blev färger och blåsor i glaset. Vicke Lindstrand återkom till glaset 1950 efter tioårig frånvaro till Kosta och blev brukets konstnärlige ledare. Bengt Orup kom 1952 till Johansfors glasbruk och kom där att vara en konstnärlig ledare under en lång period.

Det presenterades välformade vardagsvaror vid H55 och Orrefors var då det etablerade glasbruket. Ingeborg Lundin skapade lätta och spröda former som ”Äpplet”. Sven Palmqvist presenterade nya tekniker som ”Ravenna” och ”Fuga”-serien av centrifugerat glas.

1960-talet
En experimentlusta infann sig under 60-talet och färger blev dominerande och man provade nya tekniker. Det blev en explosion av formgivare vid glasbruken. Gunnar Cyrén var vid Orrefors och hans Pop-glas med tvärrandiga ben står för
den perioden. Vid Kosta arbetade Ann och Göran Wärff med lekfulla organiska former där glaset fick styra uttrycket
som uppkom under tillverkningen. Bertil Vallien kom till Åfors där han började med sandblästrat och gjutet glas.
Eva Englund hade börjat sin bana vid Pukeberg och fortsatte sedan vidare till Orrefors och fick stora framgångar med graalglaset. Att kasta spik, nubb och metallfolier i glaset vid Boda glasbruk gjorde Monica Backström.

Glasbrukskrisen under den senare delen av 1960-talet gjorde så att ett stort antal glasbruk försvann.

Den första studioglashyttan startades av Åsa Brandt i Torshälla 1968. Det var en verksamhet som kom från USA och genom svenska utställning där som föreberedde tillkomsten. Hon fick flera efterföljare genom Ulla Forsell i Stockholm, Anders Wingård hade sin första hytta i Gävle, Eva Ullberg, Eva Älmeberg, Paula Bartron vid Konstfack i Stockholm, Inga-Lena och Ragnar Klenell i Sunne, Värmland.

Ann Wärff (Wolff) satte upp sin första hytta tillsammans med Wilke Adolfsson, Stenhyttan i Transjö 1979. Wilke kom sedan att göra en egen hytta hemma på tomten i Orrefors där han samarbetade med flera formgivare men hade även 
egen tillverkning.



1970-talet
Konstnärsgrupperna ökade vid glasbruken under 1970-talet. Vid Orrefors tillkom Jan Johansson, Olle Alberius, Lars Hellsten, som tidigare varit verksam vid Skrufs glasbruk och Eva Englund från Pukeberg. Eva Englund blev den som kom att förnya graalglaset. Åfors glasbruk hade knutit till sig Ulrica Hydman-Vallien 1972. Sitt personliga bildspråk överförde hon till glaset.





1980-talet
En färgsymfoni inom glaset och många gånger ”poppigt” i sin färgskala som man kunde se hos Kostas formgivare
Gunnel Sahlin och Ann Wåhlström. Anne Nilsson vid Orrefors arbetade med opaka färger med ränder och prickar.

1990-talet
Det började provas nya vägar inom glaset och formerna blev mer abstrakta och skulpturala. Det fanns två riktningar, 
den ena gick mot det minimalistiska och den andra som gick mot det mer barocka.

Ingegerd Råman var den som blev stilbildande för det enkla och funktionella som passade bruksföremålen.

Förändringar kom oftast från de som var utanför bruken från deras studioglashyttor och ateljér. Det fanns en frihet i 
att experimetera med formerna och material. Gamla tekniker blev nya som glasfusing.


2000-talet
Glasbruk under förändring och kris i branschen. Orrefors och Kosta blir uppköpta av New Wawe Group och säger upp
ett stort antal formgivare. Nya tillkommer som Åsa Jungnelius och Ludvig Löfgren. De båda är unga och djärva i sina formspråk med läppstift och med djuren som förebilder. Glasbruken försöker finna nya vägar för att kunna överleva och konkurera på marknaden i världen. Den slipade kristallen avvecklas från tillverkningen vid Orrefors.